Båda hundarna ligger och sover i soffan och allt är bara stilla, man vill knappt röra sig. Men så är det mer och mer, stunderna med lugn finns där och man får vara rädd om dom.
Odds matte skrev att det kan ta lång tid att knyta an till varandra, valp och människa. Det stämmer väldigt väl, åtminstone för Guinness och mig. Hela första tiden var det bara Lakrits som gällde för den lille, så fort Lakrits rörde sig så måste Guinness dit. Höll jag honom uppe fick han fnatt för att komma ner och ute, helt hopplöst. Men nu händer något, på morgonen är det jag som gäller först, en riktig lycka att komma ur buren och fakstiskt, det är mig han vill till först, rätt häftigt!
Dessutom buren, för han ligger i bur på natten, fungerar helt suveränt. På kvällen när allt går ner i varv efter sena maten går han faktisk in och lägger sig i buren med öppen dörr... klart att han kommer ut och kollar om jag eller Lakrits gör något speciellt, men han ligger gärna där. Sen sover han till sjutiden på morgonen utan ett enda knyst, jag kan ta ett varv, klä på mig och hälsa på Lakrits och han ligger helt stilla och kollar bara! Men sen är klart när han kommer ut är lyckan total.
Tänderna eller frånvaron av tänder läker jättefint, han ömmar inte längre och har fått sin gamla hyffsat smala nos igen. Återbesök nästa torsdag för kontroll. Bäst var nog ändå att veterinären ringde dagen efter tandutdragningen för att höra hur det var med honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar