Funderingar igen....

Det är inte lätt detta, med hundträning. De flesta som tränar hund, som jag känner, är väl bäst att tillägga, söker gärna sin kunskap av andra. Man går från tränare till tränare i hopp om att hitta nyckeln till framgång, ibland istället för att tänka efter och lita till sig själv. Jag har gjort så också även om jag mer o mer tyckt illa om detta hoppande från tränare till tränare. Olika gurus som man går på kurs hos lär inte känna vare sig personen eller hunden riktigt,(visst man kan fråga sig om bakgrunden är så viktig utan det man ser just nu är det viktiga och som gäller). Så man får mer eller mindre bra råd med sig, de få råd som en stackars hjärna klarar av att komma ihåg. Nå, en del ekipage tränar för samma tränare under lång tid och det kanske är bäst trots allt… förutsatt att tränaren är duktig. Eller är det så viktigt att tränarens metoder är så jättebra? Det viktigaste kanske är att man är konsekvent och tränar tillräckligt mycket?


Sen har man ju vad som är på modet just nu, olika metoder som är inne, ibland undrar jag om inte vad som är populärt och vad som är ok just idag styr träningen väldigt mycket. Tyvärr är det också samma åsikt som de som har en för mig förlegad syn på hundträning gärna säger, ”det kommer så mycket nytt… klickerfundamentalister… mjukisar”.

Kanske skall man vara modigare och bilda sig en egen bild av vad man är på väg? Lita till sig själv mer.

Ändå är det svårt, för det finns en övertro på hur andra lyckas, jag vet inte hur många gånger man i samtal kring detta pratar om hur andra troligen har någon diffus ledarskapsförmåga, ett sätt att hantera hunden, en förmåga eller sätt att vara som inte går att sätta fingret på men ändå är nyckeln till deras framgång. Eller är det bara så att ekipaget passar ihop? En lyhörd förare med en hund vars egenskaper fungerar bra ihop?

Jag har ju hela tiden trott mig ha en bild av vad som är grunden till Lakrits och mina problem, en bild som jag ibland försöker förklara och ibland håller mer tyst om. Jag har också sökt mig till olika tränare med lite olika sätt att lösa problem. Visst, mycket har jag tagit till mig och delar har också fungerat ganska bra även för pipet men nu känns det som vi inte kommer längre utan nu måste grundproblemet lösas.

Ja jag vet, jag hör det på kurser eller när man försöker hjälpa någon, ”min hund är rädd för det ena eller andra, min hund kan inte göra det ena eller andra för han är inte skapt så, dem här rasen kan inte göra så, det måste du förstå…” och man bli frustrerad över att föraren inte ens vill prova beroende på förutfattade meningar.

Är jag så också? Tjurskallig kallas det också, hade man lyssnat och provat mer kanske det gått bättre, vem vet? Fast samtidigt kanske något fastnat och man är en bättre tränare i dag än för tio år sen.

Tävling på Haninge Bk

Nu har vi nog kommit fram till en brytpunkt…. Idag var det tävling på Haninge Bk, mycket trevligt med det vanliga Haningegänget på plats som funktionärer och med sju medtävlare samt ett hyfsat väder, någon regnskur men i stort ok.

Träningen under veckan kändes väl inte så där jättetoppen, lite vimsigt med vittringen, slarvigt med Z:at och dålig inkallning men framförallt pipigt och gnälligt under fria följet (under kommendering). Jag testade några gånger med min form av ”omvänt lockande” tänkte att han skulle glömma gnället om det fanns godis framför nosen… kanske inte så begåvat men måste prova. Första gången ok men sen inget vidare, svårt dessutom att få det att leda fram till tävlingssituationen.

Så vad göra? Några tillfällen tidigare hade jag tyckt att det fungerade bra att kunna träna på de tidigare tävlandes kommendering, dessutom att köra ganska mycket på uppvärmningen, så att själva tävlingen blir en del av träningspasset så att säga, helst att fria följet fortsätter in på planen. Det var planen för dagen… om det fungerade? Inte en sekund, vi kom in och kontakten var noll…. Trots att det knappt kan kallas fritt följ lyckades han gnälla och nästan skälla. Så jag bröt fria följet och gick direkt till Z:at, resten gick så där, fram till vittringen som han brände på rent jäkelskap (tror jag), han flyttade alla pinnarna innan han tog den rätta och kom in. Fjärren sen jättedålig. Så ett tredje pris med 218 poäng. Hurra!!!

En fördel var ju ändå att jag hade bra ”bollplank” att snacka lösningar med, flera personer vars kunskap jag värderar högt kunde se eländet och bilda sig en uppfattning. Inte för att något nytt kom fram direkt men det är bra tror jag att få prata runt problemet.

Men på något sätt känns det ganska befriande, vi har kommit till en punkt att vi måste utvärdera fortsättningen, något radikalt måste in. För hur det än är, så här går ju inte att fortsätta.

Nu får det väl bli en tid av (återigen) problemlösning, funderande och deppande, men sen! Nåja vi får se.

Lakrits pip och gnäll .....igen!

Att man inte ledsnar, återigen detta pipande och gnäll problem… Talade med kennelmatte Christina häromdagen och känner väl att vi pratar förbi varandra, vi menar olika saker med belöning och belöningsfrekvens eller vi tror att vi menar olika saker. Lite komplicerat men det är klart, hade jag gjort rätt från början hade det säkert blivit bättre.
Jag har de senaste åren varit rätt övertygad att pipet och gnället från Lakrits har varit för att påverka mig, ”husse nu är det dags för belöning”…”nu då” ”kom igen”. Detta ihop med det att jag kan uppleva att Lakrits tar för sig mer bland folk, han känner nog att man inte har samma fokus på honom. För det är ju ungefär samma förhållande på tävlingsplanen med domare och tävlingsledare.

Sen har jag försökt ha en väldigt variabel belöningsfrekvens, mycket klicker och godis i grundinlärningen som jag verkligen försökt få att övergå till en variabel belöning, vilket för mig är att ibland belöna på detaljnivå, d.v.s. väldigt tätt och sen övergå till moment, åter till detaljer, hela kedjor, moment för att köra en hel tävling, tillbaka till detaljer, hela tiden med tanken att han skall vara van vid att belöning alltid kommer men inte när. Ändå, trots att jag periodvis skrivit upp var vi befinner oss i belöningsfasen så har jag nog som så många fastnat på detaljnivå. Jag oftast också hållit mig till godis, kast och kampsaker har dragit upp honom för mycket, jag har i alla fall inte klarat av det.

Mest ångrar min dåliga belöningsplacering, nu inser jag vikten av belöningsplacering, vikten att bygga ett värde vid mig själv, koner å så. Jag har alltid avslutat passen med kastlek av bollar typ. Dels har det gett vallningsbeteende inför avslutningen men också att Lakrits har blivit utåtagerande, som om det behövts? Kanske har det hjälpt att få honom att springa utåt med den fart han har men det kanske gått ändå.

Knepigt detta, varför då pip och gnäll just i fria följet? Han har väl i ärlighetens namn haft tendenser till pip i starter, men det har räckt med någon tillsägelse eller omstart så var det borta. Så vad beror det på? Som sagt för att påverka mig? Eller är det bara frustration? Fungerar bara variabel belöning i mitt huvud? I Lakrits huvud finns kanske antingen belöning av att springa eller apportera eller massor av godis hela tiden annars kan det vara.

Fast tänker man tillbaka så har ju Christina rätt också, även om det tar emot att säga det, jag kan ju se ekipage trava på med ett rätt taskigt fritt följ, långa sträckor med dålig position och utan belöning, utan glädje… kan det vara roten till problemet? Har jag gått så? Hmm…

Fortsättning följer….