Funderingar igen....

Det är inte lätt detta, med hundträning. De flesta som tränar hund, som jag känner, är väl bäst att tillägga, söker gärna sin kunskap av andra. Man går från tränare till tränare i hopp om att hitta nyckeln till framgång, ibland istället för att tänka efter och lita till sig själv. Jag har gjort så också även om jag mer o mer tyckt illa om detta hoppande från tränare till tränare. Olika gurus som man går på kurs hos lär inte känna vare sig personen eller hunden riktigt,(visst man kan fråga sig om bakgrunden är så viktig utan det man ser just nu är det viktiga och som gäller). Så man får mer eller mindre bra råd med sig, de få råd som en stackars hjärna klarar av att komma ihåg. Nå, en del ekipage tränar för samma tränare under lång tid och det kanske är bäst trots allt… förutsatt att tränaren är duktig. Eller är det så viktigt att tränarens metoder är så jättebra? Det viktigaste kanske är att man är konsekvent och tränar tillräckligt mycket?


Sen har man ju vad som är på modet just nu, olika metoder som är inne, ibland undrar jag om inte vad som är populärt och vad som är ok just idag styr träningen väldigt mycket. Tyvärr är det också samma åsikt som de som har en för mig förlegad syn på hundträning gärna säger, ”det kommer så mycket nytt… klickerfundamentalister… mjukisar”.

Kanske skall man vara modigare och bilda sig en egen bild av vad man är på väg? Lita till sig själv mer.

Ändå är det svårt, för det finns en övertro på hur andra lyckas, jag vet inte hur många gånger man i samtal kring detta pratar om hur andra troligen har någon diffus ledarskapsförmåga, ett sätt att hantera hunden, en förmåga eller sätt att vara som inte går att sätta fingret på men ändå är nyckeln till deras framgång. Eller är det bara så att ekipaget passar ihop? En lyhörd förare med en hund vars egenskaper fungerar bra ihop?

Jag har ju hela tiden trott mig ha en bild av vad som är grunden till Lakrits och mina problem, en bild som jag ibland försöker förklara och ibland håller mer tyst om. Jag har också sökt mig till olika tränare med lite olika sätt att lösa problem. Visst, mycket har jag tagit till mig och delar har också fungerat ganska bra även för pipet men nu känns det som vi inte kommer längre utan nu måste grundproblemet lösas.

Ja jag vet, jag hör det på kurser eller när man försöker hjälpa någon, ”min hund är rädd för det ena eller andra, min hund kan inte göra det ena eller andra för han är inte skapt så, dem här rasen kan inte göra så, det måste du förstå…” och man bli frustrerad över att föraren inte ens vill prova beroende på förutfattade meningar.

Är jag så också? Tjurskallig kallas det också, hade man lyssnat och provat mer kanske det gått bättre, vem vet? Fast samtidigt kanske något fastnat och man är en bättre tränare i dag än för tio år sen.