Det var länge sen...

Det var hemskt länge sen jag skrev något, flera månader faktiskt och jag vet inte riktigt varför. Jag har börjat skriva flera gånger men lagt ner.. det blir så negativt hela tiden. Det borde vara kul med valpträning, projektet "Lakrits sluta gnälla" borde också vara jättekul. För tid har jag ju nu, massor med tid, trevliga träningskamrater och tämligen bra förhållanden.

Ibland känns det som jag hakar upp mig för mycket på segt klubbarbete, folk hoppar av eller bara inte hör av sig och det är allmänt svårarbetat vilket gör att det kunde vara roligare. Fast roligt är det oftast men det är lätt att fastna ändå, det tar kraft att gå och fundera på lösningar och svårigheter.

Sen har jag hakat upp mig mycket på den "nya" domarbedömningen som man försöker införa. Det har ju varit några lydnadsdomarkonferenser centralt och ute i distrikten. Domarna tycks vara överens om att det är domarna som skall se till att vi hävdar oss bättre på VM? Jag har svårt att hålla med om att det är vägen, att superduktiga ekipage ligger nere på sju - åtta i bedömningen... kommer det verkligen gagna sporten? Domarna borde vara mer jämna i bedömningen istället, så länge man kan få ganska höga poäng trots att hunden ligger utanför rutan t.ex. kommer det bli ändå större skillnad mellan domarna, ännu mer med det nya sättet att bedömma.

Sjuttio - åttio procent (eller mer) av hundarna kommer ju ändå inte till elitklass, vad hjälper det då att skärpa till bedömningen? Jag tror att folk lägger av istället och gör något annat. Lydnad anses redan nu svårt, med den nya bedömningen kommer det att bli jättesvårt... men vi får se.

Visst, man måste bli bättre i den översta eliten men det är ett annat problem, låt den översta eliten gå i en högre division istället. Varför inte kvaltävlingar till SM med de bästa domarna, riktiga kvaltävlingar där nivån höjs av konkurrensskäl. Dessutom miljö och kravnivå som liknar NM och VM, det tror jag skulle bli bättre. Låt bli de lägre klasserna så vi får fler att tycka lydnad är kul och med det fler som satsar mot toppen.

Nu får man hoppas att det blir mer positivt när ljuset och våren kommer, det ska bli skönt att komma ut på gräset igen, ridhus i all ära men skitigt blir det.

Valpträff i Gävle

Jaja jag vet… förlåt! Jag har inte skrivit på ett tag men det är inte alltid så lätt, speciellt när det går lite trögt i träningen. Trögt för Lakritsprojektet men roligare för Guinnessprojektet men problemen med Lakrits lägger lite lock på träningsglädjen.

Hur som helst, vi hade valpträff uppe i Gävletrakten i helgen, en del valpar ur olika kullar samt några äldre hundar. Vallning på lördag hos Carina i Vinnersjö, jättetrevligt och lärorikt. Jag gillar Carina helskarpt, hon har ett jättetrevligt sätt mot både hundar och människor, inte så krångligt. Hon har en fin blick för djuren och hur dom fungerar ihop.

Nu är det alltid svårt att börja om, hur man ska agera å så. Jag liksom många andra är så rädd att göra fel så det låser sig ibland. Fast som Carina säger, det är inte så farligt att göra fel så länge man inte skrämt hundarna, annars går det att reparera. Helt klart är att jag skall försöka komma fler gånger, det kan ju vara bra med typ månadsvisa lektioner och med grundträning på närmre håll. Guinness då? Nja särskilt tänd blev han inte, fårskiten var mer spännande trots allt. Men det löser sig med tiden. Lakrits fungerar väldigt bra trots halvårsvisa valluppehåll, jättebra. Jag måste nog träna på att vissla bara, så fort hämten blir lite längre är det svårt att skrika.

Söndagen var vikt för lydnadsträning, jättekul att Lena med Kryddan kom, Lena är ju lite anti lydnad… eller? Fast med den precision och noggrannhet det ekipaget har borde lydnaden vara nummer ett tycker man. Fast Lenas slutkommentar var ändå något i stil med ”man kanske ska satsa på lydnaden igen, man blir lite sugen” Ett utryck jag inte tänker glömma!

Vi var ju en mindre samling trots allt, tror det var mer än tio hundar ur olika kullar, rätt häftigt. Valpar som körde grunder och äldre hundar som fick visa upp sig, en sak man såg genomgående var hur snabba Borderness hundarna är, jättesnabba med stora kliv. Christina som prioriterar snabbhet med sina hundar får fram en enorm fart, jättekul att se.

De äldre hundarna fick också sina pass, gruppmomenten förstås men också kommendering genom programmet. Fast under platsliggningen fastnade jag lite i en lite egendomlig känsla. Framför oss låg alltså Ice, Lakrits, Kiwi och Miloo, har jag glömt någon? Utanför plan stod Lena med Kryddan och i en bil låg Nick alltså sex SM hundar i lydnad och spår, varav fyra som placerat sig mellan 51 och 24? i 2012 års lydnads SM. Men ändå känns det likadant som de första lydnadsträffarna för många år sen med Lakrits som valp, lite andra problem men samma drivkraft att lära mer och att förbättra detaljer och lösa problem. Kommer man aldrig i mål?

Mera funderingar....

Vi, Lakrits och jag, är inne i en mellanfas nu… och ärligt sagt vet jag inte riktigt hur vi ska komma vidare. Lakrits pipande under fria följet är så utstuderat och befäst så jag har inte längre några ide’er hur vi löser detta.

Vi får och lyssnar förstås på många förslag hur andra gör, en del har vi testat och andra släpper vi för det finns en gräns hur mycket som går att prova. Jag tror ju att man måste hålla fast vid en metod ganska länge om den ska ge resultat, ger en metod direkt resultat var det nog inget större problem heller.

Min inställning blir nog mer och mer att Lakrits tar över mer och mer, Lakrits vet när det är dags att gå ut, han vet mattider och dags för promenader, detta trots att jag aldrig låter honom bestämma något, jag håller stenhårt på vem som är boss. Nu tror jag inte det räcker, Lakrits finner sig i detta men han är helt övertygad ändå att det är han som är den som bestämmer. Det är nog ändå här som problemet ligger och med det så svårt.

Gå tillbaka till grunderna säger en… du måste befästa ledarskapet säger nästa…. Gå ut i skogen och gör upp en gång för alla mellan fyra ögon… du måste belöna mer… mycket mer... du måste gå i fria följet tills han blir tyst… gå ur fria följet och lägg honom så fort han piper.. gå ur fria följet och lägg honom i bilen så fort han piper… gå ur fria följet och lägg honom utanför planen…. Få honom att bli tyst genom konkurrens, så fort han piper, träna nästa hund så inser han vad han går miste om… Omvänt lockande?

Ja ja, ibland blir det lustigt för Lakrits piper och går alldeles själv till bilen eller av plan och det var väl inte meningen?

Fast Lakrits gnäller och piper allra mest under kommenderingen i fria följet på tävling och visst, man kan försöka arrangera så att det är tävlingslikt så att Lakrits tror att det är tävling.. och det går en eller två gånger sen blir det lätt samma personer som ställer upp och situationen är förstörd.

Så vad gör man?

Som sagt jag vet inte längre, men en sak vet jag... att vara arg och bråka tänker jag inte göra, det mår man för dåligt av själv. Man ska ha kul ihop, visst kan man bli arg nån gång, men grunden måste väl ändå vara att man har trevligt med sin hund?

Funderingar igen....

Det är inte lätt detta, med hundträning. De flesta som tränar hund, som jag känner, är väl bäst att tillägga, söker gärna sin kunskap av andra. Man går från tränare till tränare i hopp om att hitta nyckeln till framgång, ibland istället för att tänka efter och lita till sig själv. Jag har gjort så också även om jag mer o mer tyckt illa om detta hoppande från tränare till tränare. Olika gurus som man går på kurs hos lär inte känna vare sig personen eller hunden riktigt,(visst man kan fråga sig om bakgrunden är så viktig utan det man ser just nu är det viktiga och som gäller). Så man får mer eller mindre bra råd med sig, de få råd som en stackars hjärna klarar av att komma ihåg. Nå, en del ekipage tränar för samma tränare under lång tid och det kanske är bäst trots allt… förutsatt att tränaren är duktig. Eller är det så viktigt att tränarens metoder är så jättebra? Det viktigaste kanske är att man är konsekvent och tränar tillräckligt mycket?


Sen har man ju vad som är på modet just nu, olika metoder som är inne, ibland undrar jag om inte vad som är populärt och vad som är ok just idag styr träningen väldigt mycket. Tyvärr är det också samma åsikt som de som har en för mig förlegad syn på hundträning gärna säger, ”det kommer så mycket nytt… klickerfundamentalister… mjukisar”.

Kanske skall man vara modigare och bilda sig en egen bild av vad man är på väg? Lita till sig själv mer.

Ändå är det svårt, för det finns en övertro på hur andra lyckas, jag vet inte hur många gånger man i samtal kring detta pratar om hur andra troligen har någon diffus ledarskapsförmåga, ett sätt att hantera hunden, en förmåga eller sätt att vara som inte går att sätta fingret på men ändå är nyckeln till deras framgång. Eller är det bara så att ekipaget passar ihop? En lyhörd förare med en hund vars egenskaper fungerar bra ihop?

Jag har ju hela tiden trott mig ha en bild av vad som är grunden till Lakrits och mina problem, en bild som jag ibland försöker förklara och ibland håller mer tyst om. Jag har också sökt mig till olika tränare med lite olika sätt att lösa problem. Visst, mycket har jag tagit till mig och delar har också fungerat ganska bra även för pipet men nu känns det som vi inte kommer längre utan nu måste grundproblemet lösas.

Ja jag vet, jag hör det på kurser eller när man försöker hjälpa någon, ”min hund är rädd för det ena eller andra, min hund kan inte göra det ena eller andra för han är inte skapt så, dem här rasen kan inte göra så, det måste du förstå…” och man bli frustrerad över att föraren inte ens vill prova beroende på förutfattade meningar.

Är jag så också? Tjurskallig kallas det också, hade man lyssnat och provat mer kanske det gått bättre, vem vet? Fast samtidigt kanske något fastnat och man är en bättre tränare i dag än för tio år sen.

Tävling på Haninge Bk

Nu har vi nog kommit fram till en brytpunkt…. Idag var det tävling på Haninge Bk, mycket trevligt med det vanliga Haningegänget på plats som funktionärer och med sju medtävlare samt ett hyfsat väder, någon regnskur men i stort ok.

Träningen under veckan kändes väl inte så där jättetoppen, lite vimsigt med vittringen, slarvigt med Z:at och dålig inkallning men framförallt pipigt och gnälligt under fria följet (under kommendering). Jag testade några gånger med min form av ”omvänt lockande” tänkte att han skulle glömma gnället om det fanns godis framför nosen… kanske inte så begåvat men måste prova. Första gången ok men sen inget vidare, svårt dessutom att få det att leda fram till tävlingssituationen.

Så vad göra? Några tillfällen tidigare hade jag tyckt att det fungerade bra att kunna träna på de tidigare tävlandes kommendering, dessutom att köra ganska mycket på uppvärmningen, så att själva tävlingen blir en del av träningspasset så att säga, helst att fria följet fortsätter in på planen. Det var planen för dagen… om det fungerade? Inte en sekund, vi kom in och kontakten var noll…. Trots att det knappt kan kallas fritt följ lyckades han gnälla och nästan skälla. Så jag bröt fria följet och gick direkt till Z:at, resten gick så där, fram till vittringen som han brände på rent jäkelskap (tror jag), han flyttade alla pinnarna innan han tog den rätta och kom in. Fjärren sen jättedålig. Så ett tredje pris med 218 poäng. Hurra!!!

En fördel var ju ändå att jag hade bra ”bollplank” att snacka lösningar med, flera personer vars kunskap jag värderar högt kunde se eländet och bilda sig en uppfattning. Inte för att något nytt kom fram direkt men det är bra tror jag att få prata runt problemet.

Men på något sätt känns det ganska befriande, vi har kommit till en punkt att vi måste utvärdera fortsättningen, något radikalt måste in. För hur det än är, så här går ju inte att fortsätta.

Nu får det väl bli en tid av (återigen) problemlösning, funderande och deppande, men sen! Nåja vi får se.

Lakrits pip och gnäll .....igen!

Att man inte ledsnar, återigen detta pipande och gnäll problem… Talade med kennelmatte Christina häromdagen och känner väl att vi pratar förbi varandra, vi menar olika saker med belöning och belöningsfrekvens eller vi tror att vi menar olika saker. Lite komplicerat men det är klart, hade jag gjort rätt från början hade det säkert blivit bättre.
Jag har de senaste åren varit rätt övertygad att pipet och gnället från Lakrits har varit för att påverka mig, ”husse nu är det dags för belöning”…”nu då” ”kom igen”. Detta ihop med det att jag kan uppleva att Lakrits tar för sig mer bland folk, han känner nog att man inte har samma fokus på honom. För det är ju ungefär samma förhållande på tävlingsplanen med domare och tävlingsledare.

Sen har jag försökt ha en väldigt variabel belöningsfrekvens, mycket klicker och godis i grundinlärningen som jag verkligen försökt få att övergå till en variabel belöning, vilket för mig är att ibland belöna på detaljnivå, d.v.s. väldigt tätt och sen övergå till moment, åter till detaljer, hela kedjor, moment för att köra en hel tävling, tillbaka till detaljer, hela tiden med tanken att han skall vara van vid att belöning alltid kommer men inte när. Ändå, trots att jag periodvis skrivit upp var vi befinner oss i belöningsfasen så har jag nog som så många fastnat på detaljnivå. Jag oftast också hållit mig till godis, kast och kampsaker har dragit upp honom för mycket, jag har i alla fall inte klarat av det.

Mest ångrar min dåliga belöningsplacering, nu inser jag vikten av belöningsplacering, vikten att bygga ett värde vid mig själv, koner å så. Jag har alltid avslutat passen med kastlek av bollar typ. Dels har det gett vallningsbeteende inför avslutningen men också att Lakrits har blivit utåtagerande, som om det behövts? Kanske har det hjälpt att få honom att springa utåt med den fart han har men det kanske gått ändå.

Knepigt detta, varför då pip och gnäll just i fria följet? Han har väl i ärlighetens namn haft tendenser till pip i starter, men det har räckt med någon tillsägelse eller omstart så var det borta. Så vad beror det på? Som sagt för att påverka mig? Eller är det bara frustration? Fungerar bara variabel belöning i mitt huvud? I Lakrits huvud finns kanske antingen belöning av att springa eller apportera eller massor av godis hela tiden annars kan det vara.

Fast tänker man tillbaka så har ju Christina rätt också, även om det tar emot att säga det, jag kan ju se ekipage trava på med ett rätt taskigt fritt följ, långa sträckor med dålig position och utan belöning, utan glädje… kan det vara roten till problemet? Har jag gått så? Hmm…

Fortsättning följer….

Ska man skratta eller gråta?

Äntligen får jag skriva om Lakrits, inte ett ord om Guinness! Vi, Buster, Kerstin och jag, samt fyra hundar drog iväg på en minisemester. Delvis för att tävla på Ockelbo Bk, delvis för att resa i kända trakter. Gysinge, Årsunda och Sandviken med skogarna på vägen, helst ett strålande höstväder och sen tävlingar i Ockelbo. Nu vart det inte riktigt så... vi fick ju ide´n att besöka Haglövs Outlet i Avesta, så istället för alla fina vyer på vägen åkte vi en jättetråkig trist väg till Avesta. Outleten var helt urplockad på herrsidan så det vart ju en miss. Nåja vi hade ett jättefint väder iallafall.

Efter en stughyrningsnatt som var riktigt trevlig i Åmot utanför Ockelbo, startade ett strilande kallt regn som fortsatte hela tävlingsdagen, kanske inte riktigt som vi önskade, dessutom hade Vilja börjat löpa så jag fick försvara Sörmland själv.

Jag kan verkligen rekommendera Ockelbo Bk, vilken fin stuga! och väldigt trevligt bemötande. Att det regnade kan ju inte ligga Ockelbo Bk till last.

Nu var vi bara tre till start i elitklass, tävlingar som för Lakrits började bra, tio och nio på gruppmomenten, toppen. Men sen... fria följet... Lakrits har ju pipit och gnytt förut mer eller mindre, nu skrek han, t.o.m. skall några gånger under fria följet så jag blev nog mer full i skratt än förtvivlad. Resten gick hyffsat med en del tior fram till vittringen som gick helt fel, han röjde bland pinnarna, otroligt. Nu påpekade jag ett tekniskt fel i utförandet, mest som tävlingsledare än tävlande, för Lakrits gjorde det så jättedåligt att det var kört tyckte jag. Domaren och tävlingsledaren insisterade att jag skulle göra om momentet och det vore ju dumt att inte ta chansen. Andra försöket var mycket bättre, vi nollade dock igen för Lakrits öppnade munnen över pinnarna, men visst, en annan domare hade kanske godkänt. Fast det kanske var mest rättvist så här. Så ännu ett andrapris, inte så kul men inte mycket att göra.

Detta gnällande och pipande!! Vi fick ju en femma idag av en snäll domare. Nu står det i reglerna att hund som skäller eller gnäller ihållande skall underkännas! Fast det är väl underordnat, varför gnäller han? Bara i fria följet och bara med kommendering?

Samtidigt är det ju ett spännande problem.. mest irriterande är kanske att jag inte kommer på en bra lösning?

Han gnällde mer och mer under förra året, så under vintern tränade vi på med vanlig träning och utan kommendering. Efter ett tag vart han tyst, vilket han fortfarande är.. under vanlig träning utan kommendering. I slutet av vintern började vi införa kommendering i bakgrunden som inte var kopplad till oss, mer som bakgrundsljud. Så fungerade det för att sen fungera rätt bra på försäsongstävlingarna och faktiskt på SM.

Sen har det snabbt gått utför på de två tävlingarna som vi gjort efter SM för att nu kollapsat helt, även på träning med kommendering gnäller han, t.o.m. om jag säjer kommandona.

Han gnäller bara i fria följet, inte ett ljud i övrigt, inte ens i Z:at som följer direkt på fria följet.

Hundar gnäller väl ändå för att få något, mat eller trygghet, antar jag, valpen gnyr och gnäller för att påverka tiken och då hundarna lär stanna i valpstadiet i hög grad kan man tänka sig att dom fortsätter att gnälla för att påverka omgivningen. Länge har jag trott att han försökt påverka mig att få belöning, en belöning som jag försökt att göra så variabel som möjligt och alltid lugnande, nästan iallafall.

Fast det är klart, kommendering är kopplat till ingen belöning, framför allt för att vi tränar mycket ensamma. Vi har fösökt att kommendera med variabel belöning då vi har hjälp och visst gnyr han mer då fast under hyffsad kontroll.

Eller är det ett helt annat problem? Det är ju så renodlat att det borde gå att förstå? Hjälp!